web analytics

Från dataspel till världar i böcker

Stefan Gadnell är skaparen bakom BackPacker, en svensk spelsuccé från 90-talet. Idag ägnar han sig åt akvarellmålning och författarskap.  


kontakt: Stefan Gadnell
Villagatan 5B, Norrtälje.
mailto: stefan@gadnell.com
mobil: 076-781 0555
webb: www.gadnell.com

Stefans akvareller är mycket uppskattade och årligen arrangeras ett flertal utställningar runtom i Sverige med hans bilder. Akvarellerna kännetecknas av dramatiska scener, rika på varma färger, och ofta avbildas städer med gator och människor. Stefan älskar att fånga händelser i sina bilder och vill att varje målning ska berätta en historia. Denna passion för berättande sträcker sig även till hans författarskap, där han skapar romaner som pulserar av händelser och spännande handlingar. Stefans tredje roman handlar om en ung man, Samuel Hansson, som arbetar med kryonik, en vetenskap som syftar till att bevara människors liv genom att frysa in dem. Samuel drömmer om att skapa en bättre och mer rättvis värld, men märker att det inte alltid är så enkelt. Ofta blir det fel. Det visar sig vara mycket svårt att leka Gud, att besluta vem som ska leva och vem som ska dö. Samuels möjligheter att ändra historien gör att gangsters, till och med CIA, är ute efter honom. Vid ett tillfälle försöker en nedfrusen AI-programmerare ta livet av honom med hjälp av sina appar.

Stefan avslutar sin bok Fem Nedfrysta Pekineser med följande epilog:

Människans framgång, vad innebär det? Alla civilisationer före oss har gått under och tur är väl det. De är alla exempel på människans tillkortakommanden. Vi hänförs lätt över att några präster eller smått sinnessjuka makthavare lurat sitt folk att arbeta, upprätta städer med storslagen konst i överdådiga byggnader, oftast till sig själv och sina närstående. Historiker och arkeologer förtjusas av dessa kvarlämningar, men det är inte dessa kulturer vi ska vara stolta över. Den större delen av tiden som människan levt på Jorden har vi inte lämnat dessa avtryck, det är då och endast då som vi levt med naturen i samspel med de andra djuren på vår planet. Hade samspelet fortgått skulle vi kunna leva vidare och njuta av Jorden, i flera hundra tusen år till. Flera miljarder människor hade fått leva i frihet, utan arbete och förtryck.

Stolta ser vi oss som den sanna civilisationen, den som slutligen lyckades, men skärskådar vi oss är vi pinsamt dåliga på att fördela jordens resurser och rikedomar, vår intelligens till trots. Vi utarmar Jorden och den här gången drar vi tyvärr med oss hela planeten i vår kollaps.

Då har civilisationerna före oss lyckats betydligt bättre eftersom de överlämnade en relativt orörd planet efter sig, deras bearbetade stenblock har inte gjort någon större skada.

När jag ser all miljöförstöring på Jorden blir jag ledsen, mycket ledsen. Börjar nästan gråta. Vad kan vi göra? Man vill ge upp, det finns inte längre någon återvändo. Människan kommer att fortsätta utrota Jordens djur, alltfler för varje år. Vi kommer att fortsätta hantera dem under vidriga former, några inlåsta, andra i kätting och alltför många i alldeles för små burar. Hur kan det komma sig att människan, som en art bland många på Jorden, tillåts hålla andra arter fängslade, djur som är helt oskyldiga? En självutnämnd härskare, som inget annat djur har bett om eller önskat sig. Det skulle aldrig hålla i en rättegång. Om det fanns en universell domstol i Vintergatan skulle den här apan åka fast ordentligt, garanterat livstid, troligen dödstraff.

Vi sprider plast och skräp överallt, dumpar skiten i havet. De stackars djuren som vi delar vår planet med vet inte bättre och kämpar för att överleva bland de gifter vi sprider omkring oss. Stackars dem. Helt oskyldiga. Det är som om en del människor inte förstår att djuren också har en själ, ett jag, som tänker, de existerar, precis som du och jag. Ändå fortsätter vi att smutsa ned vår planet. Koldioxidhalten i atmosfären ökar i allt snabbare takt och det kommer att sluta illa för oss alla. Mycket illa. Det är oundvikligt.

Världshaven stiger, skogsbränder kommer att ödelägga allt. Svält, krig och katastrofer. De som kan göra något, de superrika och deras lakejer, politikerna, ser inte längre än till sin egen plånbok. De gör inget, tvärsom, de driver på detta vansinne. Det är synd, väldigt synd. Jag blir så ledsen, fortsätter gråta. För Jorden är en fantastisk planet. Så underbar, så vacker. Den var som gjord för oss. Vi har under lång tid levt i symbios med djuren och naturen på Jorden.

Men inte nu längre.

Men misströsta ej. När jag blir deprimerad över hur vi missköter Jorden brukar jag tänka att Universum är stort, oerhört stort. Det finns miljoner planeter därute som är fulla av liv. Några är helt täckta med vatten, en enda stor ocean, där fiskar och andra varelser lever och har levt där i miljoner år. Märkliga hajar, och jättebläckfiskar simmar i djupet bland plankton och småfisk.

Det finns andra planeter, som liksom vår, har landmassor där växter och landdjur frodas. Några är större än Jorden. Där finns djur med bastanta ben, som elefanter, för att klara den kraftiga gravitationen. Andra planeter är mindre än Jorden och där kryllar det av spindlar stora som lejon. Gräshoppor stora som hästar. Gigantiska trollsländor fyller himlen under deras soluppgång. Insekter surrar överallt i enorma regnskogar. Vilken underbar tanke. Vilka fantastiska världar det finns. Jag blir lycklig när jag tänker på dem.

På dessa planeter finns inga människor som förstör bara för att tjäna pengar, eller fyller haven med plast av lathet och oförståelse. Allt detta liv är mångt mycket större än den krympande lilla skara vi har här på Jorden. De här fjärran platserna är också säkra, helt säkra, för människan kommer aldrig någonsin kunna nå dem.

/Stefan Gadnell

Steafn Gadnell med sin senaste bok Fem Nedfrysta Pekineser.

Stefan Gadnells spelsuccé från 90-talet, BackPacker.

Petersenska huset, Gamla Stan, akvarell av Stefan Gadnell
Petersenska huset, Gamla Stan, akvarell av Stefan Gadnell