|
Sockerpaket (Akvarell Gadnell 1985)
Att måla fotografiskt var det ultimata för mig som ung konstnär. Allt skulle se ut exakt som på fotot – vatten, metallblänk, blommor, vad som helst. Sedan kom kravet på att ha en egen stil, för det hade ju mina idoler. Jag minns Philip von Schantz och hans lingon på en planka, sedda rakt från sidan. Jag gjorde något liknande, men målade vardagliga livsmedel som sockerpaket och inplastade tomater i stället. En rolig idé – och som vanligt tröttnade jag snabbt.
Det där med *egen stil* tycker jag inte är något man ska försöka tvinga fram. Bestämmer du tidigt att “det här är min stil”, då finns risken att utvecklingen stannar. Och det är inte roligt att måla samma sak om och om igen.
Till slut tröttnade jag på målandet, samtidigt som vi fick barn. Men den stora anledningen var nog datorns intåg. Att skapa dataspel var kul, och jobb och familj tog all övrig tid. Målandet försvann under många år.
Men för 20 år sedan hände något. Jag och min fru flyttade till Malta. Barnen hade flyttat hemifrån och våra föräldrar hade gått bort. Vi köpte ett townhouse utanför Valletta och byggde om det till ett guesthouse. Vi behövde gäster, och min fru sa: “Kan du inte köra lite akvarellkurser? Deltagarna kan bo här och du håller kurs.” Bra idé – fram med paletten, för den hade jag ju med mig.
Det gick strålande, och jag höll även kurser i foto och teckning. I samband med detta visade min fru en DVD med filmer av John Hoar, en brittisk akvarellkonstnär i tweed och hatt. Jag fascinerades av hans sätt att måla – han duttade med penseln, så lätt och ledigt, och det blev så levande. Fantastiska akvareller.
Jag hittade fler målare med liknande uttryck: Castagnet, Zbukvic, Pekel. Jag köpte alla deras DVDs. Jag målade och tittade, för *så där* ville jag kunna måla. Men… det var betydligt svårare än jag trodde.
Att måla löst och ledigt kräver eftertanke, planering och träning. Kopierar man ett foto har man facit framför sig hela tiden. Det kräver ett visst handlag, men inga svåra beslut. Men att måla löst och ledigt – då måste man hela tiden fatta beslut. Förenkla, ta bort, välja vad som ska med och vad som ska bort. Och man får inte överarbeta, för då “dör” akvarellen på något märkligt sätt. Det var en mycket större utmaning än jag först anade.
Men jag gav inte upp. Tusen och åter tusen akvareller senare började det släppa. Jag visade mina målningar för några gallerier i Stockholm och Uppsala och fick napp direkt. I dag kan jag kalla mig konstnär med egna utställningar och en stil som vuxit fram naturligt. Och jag utvecklas hela tiden. Varje ny målning är en utmaning, även om de kanske ser lika ut för betraktaren.
Måla det du känner för. Försök inte tvinga fram en stil – då är risken att du målar in dig i ett hörn. |